Hade ett bra samtal med min far i kväll. Han är go' även om han börjar bli en bitter gammal man.

Är lite ilsk på min sambo och just i kväll älskar jag honom inte innerligt. Ibland blir jag så jävla less på hans dyslexi som han vägrar erkänna. Det gör allt så irriterande. Om han åtminstone vore öppen för sin egen problematik, men nej... Om jag säger något har jag ju sårat honom så djupt, men så ska jag anpassa mig. Undrar om jag någonsin kommer se mig som sedd och tillfredsställd? Jag väljer ju dock att vara kvar så..

God natt!